Psykbryt
Jag är ju inte säker på att det är panikångest jag har, eller jo, det är jag, men jag har inte fått något utlåtande från någon läkare än. Ville inte åka in akut i fredags eller under helgen (är man dum eller?). Jag har fått en tid den 20/2 men det är ju nu som jag vill ha hjälp. Jag har beställt en självhjälpsbok men den kommer nog inte hem förrän tidigast onsdag.
Första gången jag fick (tror jag) panikångest var för ca 6 år sen. Jag hade en provanställning på ett företag och chefen informerade mig att hon var tvungen att låta mig och en annan gå. Då tappade jag allt för jag hade ganska nyligen fått en ny lägenhet och började oroa mig över hur jag skulle kunna betala den osv.
Andra gången jag fick (tror jag) panikångest var för ca 2 år sen, jag var hemma med min pojkvän i våran lägenhet och började tänka på min pappa (som gick bort 2004) och blev superledsen och tappade helt kontrollen över mig själv och låg på golvet och fick ingen luft samtidigt som tårarna sprutade. Jag funderade inte direkt mera på det då men det kanske jag skulle gjort..
I somras så flög min karl och jag till Grekland för en härlig solsemester. En halvtimma in i resan uppe i luften så börjar jag må dåligt och tror att jag ska spy så jag sitter och viftar med en kräkpåse framför ansiktet. Naturligtvis så sitter jag längst in på våran rad i ett sånt där stort men trångt charterflygplan. Jag viftar och viftar och sen när det serveras mat så trodde jag att det var kört, men samtidigt så är det ju så galet pinsamt att spy på ett sådant ställe så på något magiskt vis så lyckades jag vifta bort det lite till (åt dock ingenting). Sen känner jag att jag måste blunda lite och då svimmar jag. Kanske kroppens sätt att starta om men det var riktigt obehagligt. Hela våran vecka i Grekland som skulle vara så härlig blev skit rent ut sagt. Jag var ju livrädd att det skulle ske igen så jag vågade knappt gå ner till stranden, jag kände efter för mycket, drack vatten hela tiden, ville inte lämna hotellet för att gå ut och äta någon annanstans, ville inte dricka och gick gärna och la mig tidigt. Behöver jag ens nämna att min sambo inte tyckte att detta var någon rolig semester? Resan hem gick hyfsat, klarade inte av att äta maten men försökte sova i stället, funkade hyfsat med lite podcaster i öronen och att klockan var sent på kvällen.
Väl hemma mådde jag bra igen men började tycka allt oftare att det var obehagligt att vara där det är mycket folk, köer, stora mataffärer, bio etc.. Min sambo älskar att gå ut och äta och i vanliga fall så har jag inte haft något emot det men på sista tiden har jag hellre stannat hemma och ätit en god middag. Om vi går ut då tar jag bilen så jag snabbt kan åka därifrån om det skulle krävas. Sist vi var ute så började jag må illa och fick tvinga mig att äta maten men så fort vi kom hem så mådde jag prima. Igen.
Och för att komma till den här veckan. Jag vet inte varför men jag har haft "känningar" hela veckan på att nu går det åt helvete. I fredags skulle jag jobba 12-20 och jag kommer till jobbet och känner att det här kommer inte gå bra. Jag sticker över till hälsokostaffären snabbt och köper magnecium och vitamin D som skulle vara bra att äta när man går på LCHF. Sen in och byta om och sen ut i butiken och jobba. Jag kan inte fokusera och min kollega frågar hur jag mår och då brister det, tårarna bara sprutar på mig och allt känns skit. Ringer till min chef som jobbar i en annan butik också och säger att det här går inte, jag vet inte varför men jag kan inte gå ut i butiken, det går bara inte. Hon blir orolig och undrar om hon har gett mig för mycket ansvar eller vad det kan vara men jag vet inte, jag svarar ärligt att jag trivs jättebra på jobbet och vet inte alls varför det blev så här just idag. Jag åker hem igen med en kompis i telefonen som har varit med om precis samma sak. Ringer till vårdcentralen men dom har inga jourtider kvar och jag kan få en tid den 20/2. Om det är akut så kan jag åka in till Mölndals sjukhus, men just då kändes det som att jag hade det under kontroll så jag skippade det.
Sen under fredagskvällen gick allt helt ok. Även på lördagsmorgonen fram tills min sambo säger nånting som jag missuppfattar och jag blir skitsur och vi börjar bråka, då händer det igen och ännu värre. Ligger på badrumsgolvet och kan inte andas, läpparna domnar bort och tårarna sprutar. Jag känner mig inte rädd men det är så fruktansvärt obehagligt. Min stackars sambo håller om mig och det känns återigen skit. Under dagen igår så googlade jag runt på alla mina sympton och det finns bara ett svar: panikångest.
Jag kunde inte stanna kvar på Hemköp med sambon på fredagskvällen, på lördagen gick jag inte ut alls så idag tvingade jag mig att gå 7minuters-promenaden runt kvarteret. Den promenaden var riktigt obehaglig och jag var tvungen att prata i telefon hela tiden med en kompis. Jag hade all ambition att gå till jobbet imorgon men får nog ställa in detta och ringa och hoppas på en jourtid hos vårdcentralen i alla fall.
På återseende.
Kram J
